Grisens urhistoria

Från olika tidiga forngrisar utvecklades vildsvinet som spred sig över stora delar av Asien, Nordafrika och Europa – och till slut ända upp till Norden.

Det europeiska vildsvinet, Sus scrofa är det vildsvin som förekommer i Sverige. Vildsvin liksom våra domesticerade grisar tillhör familjen Suidae och är ett partåigt djur. Vildsvin har en fantastisk anpassningsförmåga vilket lett till att vi finner den i många delar av världens hörn.

Även minigrisen har en enorm förmåga att anpassa sig i olika situationer. Ofta stöter vi på uttalanden som -Jag har bara en gris och den mår så bra, eller – Jag ger mina minigrisar suggfoder och de mår så bra. I dessa fall ger vi inte våra minigrisar något annat alternativ än att anpassa sig. När grisen sen växer upp och börjar visa frustrations beteenden dvs böka sönder golv, väggar soffor osv så står vi frågande och undrar varför detta händer. Vi har glömt bort att vildsvin tillbringar upp till 8 timmar per dygn att söka och äta fiberrik föda. Vissa forskare menar på att vildsvin använder upp till 65 % av dygnet till fodersök.

Vildsvinen breder ut sig över större delen av de europeiska och asiatiska kontinenterna, de finns också i Nordafrika, på de Japanska öarna och i Indonesien. De är inplanterade i Australien och på den Amerikanska kontinenten.

Det finns ca 25 geografiska underarter av vildsvin. De olika underarterna har utvecklat olika fysiska särdrag beroende på den miljö de anpassat sig till. Det som skiljer underarterna är tex pälsfärg, kroppsform, storlek och kromosomantal.

Nominatrasen Sus scrofa scrofa återfinns i Centraleuropa. Den arten har 38 kromosomer precis som tamgrisen.  Ju längre i sydvästlig riktning vi kommer, desto större är förekomsten av underarterna med 36 kromosomer.

 De underarter som återfinns framförallt på den Pyreneiska halvön är Sus scrofa castilianus, och Sus scrofa basticus .

 I Italien återfinner vi Sus scrofa majeri och i Nordafrika hittar vi Sus scrifa barbarus.. Dessa raser är mindre än nominatrasen.

I Östra och Sydöstra Europa finns den storväxta Sus scrofa attila. På Balkan återfinner vi ytterligare en art  Sus scrofa mediterranius. Trots olika kromosomantal kan de olika underarterna para sig och få fertila avkommor. De kan även para sig med tamgrisen. (Mikael Tham, 2004).

De svenska frilevande vildsvinen härstammar ifrån djur som rymt ifrån olika hägn. Dessa livdjur har i sin tur varit importerade ifrån en rad olika länder.

 Vilka underarter som finns i Sverige är inte undersökt, förmodligen går det inte heller att undersöka detta, då det inte rör sig om isolerade stammar utan en ständig uppblandning mellan olika grupper.

Men för cirka 10 000 år sedan började världens första jordbrukssamhälle etableras i främre orienten. Där började man odla vete och korn och man tämjde getter och får och även grisar. Vildsvinet började att förvandlas till tamgris i den asiatiska delen av världen cirka 7000 år före Kristi födelse.

 Vildsvinen var farliga, hade betar och var ofta magra. Människans domesticering av vildsvinen gjorde grisarna  relativt lydiga, och lättare att få feta.

Denna första jordbrukskultur och dess grisar spreds sedan från Främre orienten till Europa cirka 5000 år före Kristi födelse. Och sedan dess har tamgrisen varit en väsentlig del i den europeiska kosthållningen.

Sverige började befolkas 12 000 år före Kristus efter den sista istiden, och samtidigt tror man att vildsvinen bredde ut sig här. Vildsvinet fanns redan under yngre stenåldern, ca 4000 år före Kristus i Götaland och Svealand. Den nordligaste utbredningen har konstaterats genom fynd i norra Uppland. Under den här tiden fanns det vildsvin även i Norge.

I kökkenmöddingar, alltså avskrädeshögar från stenåldern har man hittat rester av vildsvin tillsammans med ostron, bäver och mycket annat.

Man tror att tamgrisen kom in söderifrån någon gång kring 3000 år före Kristus. Man har funnit fynd i Skåne som talar för att de till exempel helstektes vid stora fester. Så den skånska gristraditionen är alltså ca 5000 år.

Så fortsatte jordbruket med grishållning över stenåldern, järnålder och bronsålder. Under dessa epoker bodde grisarna inte sällan i samma rum som människorna tillsammans med bland andra höns. Djuren gav värme och åt upp rester och annat som hamnade på de stampade golven. Man ska minnas att grisen på denna tid var mycket mindre än nu.

Under stenåldern började man i Norden fånga och tämja vildsvin, dessa var föregångare till dagens tamsvin. Hård jakt och domesticering gjorde dock så vildsvinen till slut försvann. Ursprungliga stammar av vildsvin fanns dock kvar på Öland fram till slutet av 1600-talet då jakttrycket blev för stort även där. (Sture Markström, Magnus Nyman)

Idag har vi en förmåga att glömma bort att alla våra olika grisraser härstammar på något sätt till vildsvinet. Vildsvin är otroligt anpassningsbara, Långa tider med tjäle och tjockt snötäcke tar dock hårt på vildsvinen. Hård kyla är i sig inget problem för vildsvinen så länge de har möjlighet att finna föda.

En del människor förfasar sig när de inser att minigrisar absolut kan bo ute året runt. Under förutsättning att de har möjlighet att boa med mycket hö och halm och de bör gärna ha även en vindtunnel in till sitt hus så att vinden inte går rakt in i huset.

Minigrisar bygger ofta bon på vintern som är ca 1 - 11/2 meter höga samt en bädd underst i boet som är ca 30 - 40 cm djup.

Detta är något vi bör tänka på när vi tänker skaffa minigris, minigrisen är inte en hund i en annan förpackning. Utan egentligen ett vildsvin i en annan förpackning med alla dess behov.

Jordbruket i Sverige gick under 50- och 60-talet en snabb utveckling mot större besättningar, mekanisering och specialisering. Vi fick effektivare produktionsmetoder. I svinproduktionen byggdes stora produktionsanläggningar med fixerade suggor och slaktsvinsstallar för 1000 - tals grisar.

På 1970 talet kom en reaktion mot detta och den ”gröna vågen” startades av miljömedvetna människor som flyttade ut på landet och prövade på småskaliga jordbruk. Under 1980 talet växte sen en ekologisk rörelse fram och man började lägga om till lantbruk med ekologiska odlingsmetoder.

I den ekologiska grishållningen är ett av de viktigaste målen att djuren ska ges möjlighet att få utlopp för sina specifika behov och beteendemönster.  För att kunna uppfylla det innebär det att man har en god insikt i hur grisar lever i vilt tillstånd. (Alarik. M, Pettersson T, Roempke G, Sällvik A, Åkerfeldt Y) Genom ingående studier av vildsvin och förvildade tamsvin, finns det en stor kunskap i ämnet.

Vältringsplats

Grisar är känsliga för värme och kan inte reglera sin kroppstemperatur genom svettning. Genom att vältra sig i en gyttjepöl skaffar sig grisen ett lager av lera som skyddar mot solen och underlättar temperaturregleringen samt även mot insekter. Galtsr kan även använda det tjocka lagret av lera som ett pansar i strider. Minigrisar vill gärna ha möjligheten att välja vatten att bada i och gyttjepöl.

Födosök

 Grisar i frihet ägnar 6 - 8 timmar per dag till att söka föda. Vissa studier av vildsvin påvisar att upp till 65 % av dygnet ägnas åt födosök.  Den huvudsakliga födan består av växter och växtdelar, men även till viss del även smådjur, maskar, sniglar, skalbaggar, as, ägg, potatis,spannmål mm

Grisen är som människan allätare,

Därför passar vegetabiliska och animaliska fodermedel för grisar, i Sverige får vi dock inte utfodra med animaliska fodermedel. Däremot får grisen i sig animaliska fodermedel utomhus.

 Trots stimulansbrist hos grisar som föds upp för köttproduktion tycks de ha behållit många av de förmågor som deras vilda föregångare hade, och kan därför komma i konflikt med sin miljö på ett kognitivt, beteende- och känslomässigt plan (Held et al., 2009). Slaktsvin ägnar en ansenlig andel av sin tidsbudget åt att böka (om möjlighet finns), nosa och tugga, och i en restriktiv miljö kan beteendena felriktas och orsaka bland annat svansbitning, gallerbitning (Day et al., 1995).  Utomhuslevande grisar ägnar dessutom en stor del av sin aktiva tid åt att födosöka (Stolba & Woodgush, 1989). De har således ett behov av att utforska sin miljö i födosökssyfte, och att dessutom undersöka förändringar i sin omgivning (Studnitz et al., 2007). De behöver även ges möjlighet att böka, och bökandet i sig behöver inte vara sammanlänkat med födosök då även mätta grisar med välbalanserad foderstat bökar när substrat finns tillgängligt (Beattie & O’Connell, 2002).

Slaktsvin hålls normalt sett i en stimulansfattig miljö av ekonomiska skäl (Wülbers Mindermann et al., 2000), vilket sannolikt har inverkan på välfärden. D’Eath och Turner (2009) skriver att avsaknaden av substrat för födosök kan leda till problem, även när grisar utfodras med fri tillgång på foder. Vid tillförsel av foder på ett och samma ställe blir ätbehovet tillgodosett under en mycket kort andel av den aktiva tiden, vilket inte tillfredsställer grisarnas behov av att utforska och födosöka, menar samma författare.

Avsaknaden av lämpligt substrat för födosök och utforskning kan få grisarna att omrikta beteendena åt exempelvis inredning och boxkamrater (Studnitz et al., 2007; D’Eath & Turner, 2009). (Kognitionsforskning i djurhållningen: Grisars kognition och dess tillämpning vid slaktsvinhållning Cognitive science in animal husbandry: Pig cognition and its application in the husbandry of finishing pigs Linnea Tholerus Studentarbete 520, Skara 2013 G2E, 15 hp, Etologi och djurskyddsprogrammet, självständigt arbete i biologi, kurskod EX0520).

Konventionellt hållna grisar utfodras oftast 2-3 gånger per dygn och ägnar ungefär 20 minuter åt varje måltid, vilket motsvarar att de ägnar ungefär 4-5 % av dygnet åt ätande (Wülbers-Mindermann et al., 2000). Det kan ställas i kontrast till vildsvinen, som är aktiva ungefär
65 % av dygnet (Graves, 1984). Grisar i ett extensivt system ägnar 75 % av sin aktiva tid åt födosöksrelaterade beteenden (Stolba & Woodgush, 1989), vilket vid en jämförelse med tidigare nämnda studie skulle innebära att grisar ägnar 49 % av dygnet åt födosök om de har möjlighet till det. Grisar som hålls på enbart spaltgolv ägnar dock istället signifikant mer tid åt att ligga still och sova än vad grisar som hålls på halm gör (Guy et al., 2002), vilket kan missuppfattas som att de är nöjda med sin situation.

Grisar har ett gott minne när det kommer till rumsliga aspekter (Mendl et al., 2010), det vill säga att minnas faktorer i sin omgivning. En studie av Mendl et al. (1997) visade att de tycks kunna återlokalisera var foder fanns gömt efter att ha vistats på annan plats i två timmar, dock troligen genom att omgivningen på den specifika platsen betingats till fodret. Det finns också forskning som pekar på förmågor till sofistikerad associativ inlärning och potentiellt även kapacitet till episodiskt minne enligt Mendl et al. (2010).  Episodiskt minne omfattas av att en varelse kan återge vad som hänt, var det hände och även när det hände.

(Kouwenberg et al., 2009). Mendl et al. (2010) har till synes gjort den enda konkreta studien på episodiskt minne hos grisar, och drog slutsatsen att grisar tycks besitta den förmågan. Om grisar har förmåga till episodiskt minne och planering kan det hjälpa dem att förutsäga kommande händelser och tänka ut ett lämpligt agerande, men det kan också göra dem stressade inför framtiden och minnen av obehagliga händelser kan leda till ångest (Mendl et al., 2010).

 Broom et al. (2009) undersökte ifall grisar kunde använda sig av en spegel för att erhålla information om sin omgivning. Efter en tillvänjningsperiod på fem timmar med en spegel kunde sju av de åtta grisar som användes i studien lokalisera en skål med foder som endast var synlig genom spegelns reflektion, under en tidsperiod på i genomsnitt 23 sekunder. Av de elva grisar som ingick i en kontrollgrupp och inte hade fått vänja sig vid spegeln innan gick nio av dem och letade bakom spegeln. Författarnas slutsats blev att grisarna måste ha observerat sin omgivning, kommit ihåg intrycken och sina egna handlingar, dragit slutsatser om förhållanden kring, observerade ihågkomna kännetecken och agerat utifrån detta.

Vidare menar författaren av arbetet att Studien av Held et al. (2000) visade att grisar kan minnas var foder finns gömt, och kan använda tidigare upplevelser och således också sitt minne för att återlokalisera foder. Forskarna konstaterade även att den icke-informerade grisen i varje par följde efter den informerade grisen i viss utsträckning, mer än om den hade sökt bland foderhinkarna på måfå. I de flesta fall körde också den större individen bort den mindre grisen efter att den mindre individen hade lett den till rätt hink. Forskarna kunde då dra slutsatsen att grisar kan ändra sin födosökstaktik när artfränder finns närvarande, och att de tycks kunna förstå att en annan gris vet något som den inte själv vet, och utnyttjar den kunskapen. Det kan diskuteras om forskningen i och med den nämnda studien har kunnat påvisa att grisar har en förmåga att kunna bedra artfränder, men Mendl et al. (2010) nämner i sin studie att grisar potentiellt har förmåga att kunna lura andra individer. Detta påvisar vikten av att minigrisens kultingar får avbänjas av suggan och växa upp tillsammans med flera vuxna grisar som förebilder. Detta visadw dig också i ett naturreservat i Afrika,  där yngre elefanter urskiljningslösr började döda noshörningar. Det visade sig att gruppen av unga elefanter hade sammanförts sen deras mödrar bla dödats av tjuvskyttar.  Man införde ett antal äldre matriarker i gruppen inom 14 dagar upphörde dödandet av noshörningar. 

I en studie av Reimert et al. (2013) undersöktes vilka fysiska indikatorer som tydde på olika känslor hos grisar. Forskarna testade vilka kroppsuttryck som visades då grisar sannolikt upplevde förväntningskänslor,

 Reimert et al. (2013) fann att positiva känslor hos grisar kunde kännetecknas av lek, skall-liknande läten och svansrörelser, medan negativa känslor indikerades av stillastående, avföring, urinering, gälla ljud, flyktförsök, lågt buren svans, bakåtriktade öron och öronrörelser. 

Studien av Broom et al. (2009) visade att grisar tycks vara medvetna till en sådan grad att de har förmåga att göra bedömningar och värderingar av sin omgivning. De tycks kunna lära sig vad de ser i en spegel i förhållande till sig själva och sedan använda informationen vid ett senare tillfälle, menar författarna.

UTFODRING

Utifrån ovanstående studier som om och om igen påvisar att en av grisens viktigaste instinkter är att söka föda sk födosök, är deta en av de viktigaste aspekterna när vi har tex har minigris. Studierna visar också att födosök är något som en gris som får möjlighet att leva i sin naturliga miljö ägnar sig åt stor del av sin vakna tid upp till 65 % av dygnets timmar. Studierna visar också att grisen har en stor anpassningsförmåga. Men också att grisar som inte får möjlighet att söka föda, undersöka omgivningen, böka osv sover mer, vilar mer; och detta lätt misstas för att grisarna trivs.

 Jordbruksverket rekomenderar i sin folder FODER i ekologisk produktion (Jordbruksinformation (12-2016) att sinsuggor kan ges havre 90 % av sin fodergiva.

I Skriften Foder till ekologiska grisar (Leif Göransson 2009) påtalar han att grisar har kapacitet att klara av foder med relativt lågt energi innehåll genom att utveckla en större mag och tarmkanal och äta mer.

Även Svenska gårds och djurhälsan tar upp i sin skrift växande grisar 4: 3 att grisar lättare tillgodogör sig ett grövre foder.

I Skriften Foder till ekologiska grisar (Leif Göransson 2009) påvisar han att grisar har kapacitet att klara av foder med relativt lågt energinnehåll genom att utveckla en större mag och tarmkanal och äta mer. Foder med lågt energi innehåll ger möjlighet att utnyttja gårds producerat fodermedel som spannmål, ärtor och åkerbönor i större omfattning. Unga magra och gamla grisar har ett större behov av aminosyror dvs råprotein.

Lysin är den först begränsande aminosyran i foder till grisar. Utmärkande för spannmål och produkter av spannmål är att de har lite lysin i sitt protein. Grisar som inte producerar tex minigrisen har inte det behovet av Lysin.

Denna aminosyra styr därför till stor del valet av fodermedel till ekologiska grisarinom produktion. 

Foderblandningar med lågt innehåll av energi och lysin:

Till Digivande produktionsgrisar ges:

46 % korn

20% havre

22% ärtor

Lusern/ klöver ges inte till suggor då den kan innehålla substanser som stör reproduktionen.

Smågrisar 10 - 30 kg

43% korn

20 % havre

20 % åkerböna

10 % lusern

Slaktgrisar

43% korn

20 % havre

25 % åkerböna

10 % lusern

Många minigrisägare och även uppfödare anser att suggfoder är ett säkert sätt att veta att minigrisen får i sig de näringsämnen de behöver.  Förvisso så är suggfoder ett färdigproducerat foder med garanterat näringsinnehåll. Men forskning visar också att pelleterade foder är en av de stora bovarna i förekomsten av magsår hos grisar.

 Svenska gårds och djurhälsan tar upp i sin skrift växande grisar 4: 3 att malet foder i blöt form är bättre än pelleterat foder för att förhindra magsår.  Grisen utnyttjar fodret bättre om fodret har en grövre struktur.

 Likaså påtalar man vikten av att grisarna får hö och halm, regelbundna utfodringstider, lång tid mellan utfodringarna kan påskynda uppkomsten av magsår hos gris. Sammanfattningsvis så hänvisar svenska gård och djurhälsan i sin skrift att en korrekt struktur på fodret i kombination med hö och halm är bra för grisens maghälsa.

Korn är ett utmärkt fodermedel till produktionsgrisar., och det går att använda som enda spannmåls slag.

Korn är ett energifoder och energin kommer från ett högt innehåll av stärkelse som är lättlöslig. Energiinnehållet är lägre än i vete, råg och rågvete men högre än i havre.

 Korn innehåller en del svårnedbrytbara kolhydrater tex betaglukaner. samt lågt innehåll av lysin. (Jordbruksverket, Foder i ekologisk produktion)

Vidare anser jordbruksverket att majsensilage kan ges till grisar.

Potatis bör kokas för att öka näringsupptaget.

Havre passar bäst till grisar med lågt energibehov tex MINIGRISAR.

Till sinsuggor inom svinproduktionen rekommenderas fodergivan bestå av upp till 90 % av havre. Digivande suggor utfodras med upp till 30% havre. Det låga energiinnehållet uppvägs av andra fördelar som mycket vitaminer, bra sammansättning av aminosyror och nyttigt fett. Havre passar bra ihop med vete och korn. 

Även Anna Skogar tar upp i sitt arbete Vallfoder till slaktgrisar bla Stolba & Wood Gushs (1989) studie hos tretton blandade grupper av slaktsvin.

 Studien påvisade att beteendet hos dessa grisar nästan är identiskt med vildsvinens beteenden och detsamma fann även Graves (1984).  Stolba & Gush observerade 103 olika beteenden. Och alla var identiska med tidigare observerade beteenden hos vildsvin.

Grisarna i studien förflyttade sig från boet på morgonen, deras vandringar efter och undersökande av ätbara substrat upptog 23 % av tiden de observerades. Betande upptog 31 % av tiden och bökande 21 % av tiden. Sociala kontakter mellan grisarna utgjorde 3 % av tiden. Man såg också att hö aktiverade grisarna bättre än halm.

De arbeten och den forskning som gjorts har utförts på i de flesta fall produktionsgrisar. Men då forskningen visar att alla grisar har samma grundläggande behov förutom energibehov bör denna forskning vara relevant även för minigrisen.

 I sitt examensarbete Berikning till gris (2013) tar Madeleine Johansson upp att grisar är starkt motiverade till att utforska eftersom de under evolutionen överlevt på sin förmåga att utforska och finna föda. (Simonson et al 1997).

Luktförmågan hos grisar är mycket välutvecklad och det är luktförmågan som är viktigast för deras kommunikation. Deras syn och hörsel är inte så detaljrika men läten är viktiga för att hålla kontakt med varandra. Minst ett tjugotal olika läten har observats hos grisar, likaså kommunicerar de med ansiktsuttryck och kroppsspråk.  Vilket vi bör ta i allvarligt beaktande när vi säljer eller köper minigrisar som ensamgris. Vi kan tillgodose grisens naturliga behov av fodersök,  sol, badande, betande osv. Men vi kan inte tillgodose grisens behov av kommunikation utan en rasfrände.  Det innebär att när vi köper eller säljer en ensam minigris , döms den till ett långt liv utan att få möjlighet till kommunikation.

Grisar är allätare, sociala och nyfikna som gärna undersöker och utforskar sin omgivning. Utforskande beteenden kan innefatta lukta, titta, slicka, tugga på olika objekt. (Blackshaw et al 1997).

 Ett avvikande beteende kan definieras av en felaktig reaktion på både yttre och inre stimuli (Jensen 1983). Om grisen inte får utlopp för ett starkt motiverat beteende eller om de har brist på sysselsättning så kan detta leda till att grisen utvecklar olika avvikande beteenden (Apple & Craig 1992).

Avvikande beteenden kan vara:

Svans eller öronbitning (tidigt avvanda smågrisar, )

 Kannibalism (tidigt avvanda smågrisar)

Bukmassage (tidigt avvanda smågrisar)

Tungrullning (tidigt avvanda smågrisar)

Gnida nosbenet (tidigt avvanda smågrisar)

 Gnida trynet (tidigt avvanda smågrisar)

Hyperaktivitet (tidigt avvanda smågrisar)

Här har vi återigen vikten av att låta kultingarna gå kvar så länge som möjligt hos suggan.

 Massage av anus

 Tugga luft

 Rörbitning

( Ewbank 1973)

På en suggpool i Dalsland gjordes en beteendestudie på avelssuggor i lösdriftstall. Syftet med studien var att utvärdera hur olika utfodringsätt påverkar välbefinnandet hos avelsuggor.

Femtio individer i respektive system slumpades ut och varje individ observerades i 180 sekunder. Alla bett och gallerbitningar registrerades på etogram under hela ättiden.

Man såg att ett lågkoncentrerat foder är att föredra vid utfodring av suggor för att stilla hungerkänslor.  Förekomsten av aggressivt beteende och stereotypa gallerbitningar hos grisar kan alltså minskas med fiberrikt foder som stimulerar fodersök.

(The presence of aggressive behaviour and stereotyped bar biting of sows in two different feeding systems _____________________________________________________

Maria Stjernlöf  karlstad universitet Fakulteten för hälsa, natur- och teknikvetenskap

Biologiprogrammet Kandidat Handledare: John Piccolo Examinator: Larry Greenberg Datum: 2016-06-15 Löpnummer: 16:103)

Maria Stjernlöf tar upp i sitt arbete The presence of aggressive behaviour and stereotyped bar biting of sows in two different feeding systems att hunger är en orsak till utvecklandet av stereotypa beteenden då detta driver dem till ständigt sökande efter föda. Hos svin yttrar sig detta ofta som stereotypa beteenden tex gallerbitningar (Keeling & Jensen 2009).

 Vidare tar Maria Stjernlöf upp att dräktiga suggor som endast får 60 procent av godtycklig dagsranson, för att förhindra övervikt, ligger i riskzonen att utveckla stereotypa beteenden (Keeling & Jensen 2009) (Meunier- Salaün et al. 2001).

Detta kan motverkas med bra bäddmaterial som innehåller ätbara delar men troligtvis kan stereotypa beteenden inte botas med att tillsätta miljöberikningar då beteendet redan utvecklats (Keeling & Jensen 2009).

Om beteenden som till exempel födosök, är starkt begränsade ökar det risken för stereotypa beteenden.

• Hos minigrisen kan stereotypa beteenden som upprepat bökande på golv, väggar, möbler ses.
• Upprepande gnuggande av trynet mot olika underlag men även mot människor.
• Ofta händer det att minigrisar som bor inomhus hos familjen och utvecklar stereotypa beteenden bökar sönder golv, väggar möbler osv i sin strävan att söka föda och aktivera sig.

Dessutom ges högkoncentrerade foder i alldeles för liten födovolym (Svendsen et al. 2012).

Om grisar istället fått ett kvantitativt foder som innehåller större andel av utfyllnad i form av fibrer, skulle ett lågkoncentrerat foder ge en annan mättnadskänsla då det kan intas i större mängd. Studier har visat att en fiberrik kost sänker behovet av att födosöka (Jensen et al. 2015) och bidrar till mer tillfredsställda djur.

 Detta skulle även möjliggöra friare tillgång till fodret, istället för en strikt anpassad ranson, vilket eventuellt skulle minska konkurrens (Svendsen et al. 2012)  Grisar har ett stort behov av sysselsättning och att undersöka sin omgivande miljö för att söka föda (Jensen 2009). Om det finns möjlighet till det så spenderar grisar största delen av sin vakna tid åt att söka föda (Jensen 2002). Det visar hur viktigt födosöksbeteendet är och enligt Simonson et al. (1997) är brist på möjlighet till att få utföra födosöksbeteende det främsta välfärdsproblemet hos grisar i modern grisproduktion.( utdrag ur boken Minigrisliv av Susanne Ekberg).